Cochabamba 2006-11-23

Den 20 september landade jag, Lisa och Mirja i La Paz. De första dagarna mådde vi dåligt alla tre, en kombination av trötthet efter resan och att vi nu befann oss på 3700 meters höjd. Vi ordnade praktiska saker som att Lisa blivit av med en ryggsack till exempel och fick åka till American Airlines kontor ett par gånger. Vi bodde hemma hos Justo Viscarra (som tillsammans med Lina är vår handledare). Han har sex barn sa det är fullt ös där. Vi åkte över ett dygn till Zongo som är ett ställe I djungeln dit Lina och Justo vill flytta så småningom. Vi hade en vacker dag i El Alto, en stad som sitter ihop med La Paz, tillsammans med aymara-människor där de visade oss sin kultur med bland annat hantverk och dans. Aymara är en av de större indiangrupperna I Bolivia. De är intresserade av naturmedicin och vad vi hade att dela med oss av, så vi bestämde att vi skulle ordna en helg i Zongo tillsammans senare på temat naturmedicin.

Sedan var det dags för första vändan till Cochabamba. Cochabamba är varmare, plattare, mer kontinentalt och lägre än La Paz så det var skönt att komma dit. I Cochabamba ligger Kawsays kontor. Kawsay är organisationen vi samarbetar med som jobbar för att bevara indianska rättigheter och indiansk kunskap. De driver ett eget universitet med kurser i bland annat indianska rättigheter, ekoproduktion (ekoturism, ekologisk odling), den indianska kvinnans rättigheter och interkulturell pedagogik. De har också ett ungdomsnätverk (som vi gör aktiviteter tillsammans med ibland). Vi studerade i en vecka med dem för att förbereda oss inför att åka ut i byarna. Det handlade mycket om de olika kulturernas kosmovisoner (världsbilder) samt vad Kawsay sysslar med.

En helg ordnade vi ett ungdomsmöte. Vi hade bjudit in ungdomar från olika delar av landet och olika kulturer, för att prata naturmedicin och hur de ville delta i vårat projekt. Tyvärr kom det dit vissa capitanes (ledare) som gillade att höra sin egen röst. Vi fick väldigt många gånger höra hur viktigt det är att fråga by-capitanen om lov, samt höra om de misstag som begåtts under tidigare utbyten. Vi hann nästan inte alls tala med ungdomarna (ungdom i Bolivia verkar betyda en person mellan 18 – 30 år!). Så har det varit flera gånger senare under det här projektet, att när vi trott att vi skulle föra ett samtal så har det varit en medelålders man som berättat för oss att “så här är det”. Jag har flera gånger rasat över machissimo-samhället,  och kännt tacksamhet över att vara kvinna i Sverige, och kunnat se min roll här i Bolivia i att inspirera till förändring.

I Cochabamba studerade vi också med den andinska naturläkaren Grover, vilket var mycket intressant. Efter det hade vi helgen i Zongo som jag nämnde innan. Vi hyrde en minibuss och hade sedan en fin helg med samtal, fotboll, yoga, massage och traditionell mat. Sedan åkte jag med Mirja och Lisa till Isla del Sol. En helig gammal inca-ö i Titicaca-sjön for att reflektera över det som varit, och jobba med den interkulturella pedagogikkursen (som vi läser parallellt samtidigt som vi är här vid Högskolan i Väst i samarbete med Kawsay).

Den 16 oktober åkte vi tillbaka till La Paz för att möta Otto. Gruppen är samlad och vi är redo för att åka ut i byarna och göra projekt på temat naturmedicin som är anledningen till att vi är här. Det var dock inte så enkelt som vi trodde att ta oss ut till byarna. Alla ledare måste vara tillfrågade och sådana processer går inte att skynda på har vi förstått. Det har helt klart varit mycket som inte blivit vad vi tänkt oss från början. Och mycket som tagit längre tid än vi trott att det skulle ta. Nu fick vi till exempel åka tillbaka till Cochabamba igen (som är åtta timmars bussresa från La Paz) för att träffa byledarna (som var där på en Kawsay-kurs då) och prata om när vi skulle komma. Jag satt två nätter i rad på nattbuss för den sakens skull. Sedan tillbaka till La Paz igen. Där träffade vi en väldigt intressant läkare som jobbar med psykosomatisk medicin, och gick kurs med honom på ett universitet.

Till slut var det äntligen dags för att åka till Kallawaya-regionen. Byn dit vi åkte heter Peqanani och ligger på 5000 meters höjd i vackra berg. Vad vi inte visste var att det regnade nästan varje dag och var kallt. Baldemar, medicinmannen vars familj vi skulle bo hos, mötte oss vid bussen. Oss är nu jag och Lisa. Vi var glada att ha lämnat stadsbruset för den friska bergsluften, och såg verkligen fram emot att få möta Kallawaya-kulturen. Det var två timmars skön väglös promenad till Peqanani. När vi kom fram satt Lola – frun i huset – och skalade av köttet av ett lamahuvud. Peqanani är väldigt litet, tre familjer som alla är släkt bor där. Vi fick en vilodag och sedan var det dags att gå ner till huvudstaden i regionen – Charazani – för att träffa ledare. I Kallawaya går man! Fem timmars promenad nerför berget för att ta i hand med några män. Sju timmar tog det att gå tillbaka två dagar efter det. Och efter det blev jag ordentligt förkyld vilket jag förblev den resterande tiden i Kallawaya (svårt att bli frisk i fuktigt kallt klimat).

För mig försvårade förkylningen att göra meningsfulla aktiviteter i Kallawaya, men det var också två andra saker med den tiden som gjorde det svårt för oss. Det ena var att Baldemar som skulle vara vår handledare i princip inte hade någon tid för oss. Han lämnade huset tidigt på morgonen och kom hem på kvällen. Det andra var att vi inte bodde i någon by utan bara bland ett par hus. Så när inget hände var det svårt att ta saker i egna händer också. För inte mycket hände. Många dagar gjorde vi ingenting alls, och ingen var hemma i huset. En dag visade Baldemar oss till medicingruppen i Chakarapi, en timmas vandring från där vi bodde. Vi var med när de gjorde mediciner, och sedan berättade vi för dem om kinesisk medicin. En riktigt fin dag som gav mig feber igen efteråt så dagen efter gick Lisa dit utan mig.

Den åttonde november hade vi bestämt att möta Lina och Justo i Charazani. Några dagar innan det gick vi ner för att jag skulle bli frisk och för att det inte fanns något att göra i Peqanani. Det var fint att möta dem igen, och dela med oss av alla kulturchockar. Med dem åkte jag till Moyapampa (nu var det Lisas tur att vara för sjuk, hon blev kvar i Charazani), för att besöka en kvinna som heter Petrona och hennes familj. De samlade ihop unga och gamla från byn och så hade vi en fin medicindag, där bland annat en lokal medicinman deltog. Vi delade erfarenheter från våra länder, de berättade om sin kommunitära skola och åt traditionell mat tillsammans.

I samrådan med Baldemar åkte vi sedan tillbaka till La Paz tidigare än det var tänkt från början eftersom det inte fanns något för oss att göra där då. I La Paz gjorde vi yoga med bolivianer vilket alltid var väldigt uppskattat så det kändes meningsfullt att visa dem det. Nu är vi alla sex (jag och Lisa, Mirja och Otto, Lina och Justo) i Cochabamba igen. Vi utvärderar med Kawsay och varandra, har möten, och studerar med naturläkaren Grover med mera. Vad jag inte skrivit är att vi ibland har spanskalektioner och under hela processen har haft mycket möten om hur projektet ska fungera, ekonomi med mera. Jag anade inte innan att det skulle behövas så mycket planering, eller att det skulle vara så krångligt som det är många gånger.

På det stora hela är jag tacksam att vara här, känner att jag utvecklas som människa och lär mig saker på vägen. Jag tror att den första perioden i byarna också kan ses som en förstudie till när vi åker tillbaka. Vi har nu planerat flera aktiviteter i förväg också, där vi också skall lära dem att göra krämer på det sättet vi gör det i Sverige till exempel.

Hur det blir kommer i nästa rapport.
Hälsningar Anna Sunesson