Rapport nr 1. Den första månaden i Bolivia

Första tiden här i Bolivia handlade mycket för mig om att acklimatisera mig till klimatet, höjden i La Paz, och kulturen. Det kändes som att jag hade många krav på mig själv från början att veta vad min roll var i det här projektet, och att ha något att ge hela tiden, eftersom jag visste att det var något centralt för folket här, att först ger man och sedan får man tillbaka. Jag kände också att det jag gav inte var tillräckligt.

Det var en ganska tuff tid för mig personligen den första månaden här, eller t.o.m. de första 1 och 1/2 månaderna. Förutom mina mentala utmaningar i att acceptera mig själv och kunna slappna av i olika situationer, så blev jag sjuk redan efter några dagar. Så de första 1 och 1/2 månaderna har jag haft problem med magen från och till och velat åka hem många gånger. Jag har inte sett vad jag kan bidra med eller göra när jag mått dåligt och inte känt kraft eller inspiration till det som sker i projektet.

Det är först nu, de senaste två veckorna som jag börjar känna att jag har en plats i den här gruppen, har börjat må bra både fysiskt och mentalt, och känner att jag har något att ge till min omgivning.

För att återvända till den första tiden här, så var den rätt intensiv. Vi var i La Paz några dagar, sedan åkte vi till Cochabamba där vi fick introduktion till Kawsays arbete här i Bolivia och till de olika folkens Kosmosvision. Eftersom jag var sjuk var jag inte med på allt, men det jag var med på kändes bra.

Jag ska förklara lite vad Kawsay gör och står för. Det är en organisation som jobbar för att utbilda ursprungsfolket har i Bolivia på ett sätt som när dessa människor. De jobbar även för att stärka detta folk och att bevara deras kultur. De har kurser i indianska rättigheter, interkulturell pedagogik, ekoturism, hantverk, m.m.

Kurserna går mycket ut på att möta ett behov som finns i "comunidaden". Deltagarna i kurserna undersöker ofta en frågeställning som är viktig för hela byn och resultatet han/hon kommer fram till i sin undersökning delas med hela byn. Som ett exempel så är det viktigt för många byar hur fördelningen av mark ska gå till. En kursdeltagare kan göra detta till sin frågeställning och genom att intervjua olika personer i byn, särskilt de äldre i byn, som har en helt annan status i detta samhälle än hemma i Sverige, så kan han/hon komma fram till en möjlig lösning till problemet, och presentera det för byn.

Detta med hur Kawsay arbetar är något jag har förstått mer av under de två månader jag har varit här, och känner att det verkligen är viktigt att stödja. Det är ju också genom dem som vi har haft kontakt med de olika byar vi har jobbat i, vilket har gjort det möjligt för oss att komma ut till byarna över huvud taget.

Åter till Cochabamba och första tiden här. Vi fick som sagt även en del information om kosmovisionerna här, som verkligen kändes inspirerande. Det handlar mycket om att respektera allt levande och se att även bergen, floden och allt i ens omgivning är levande varelser och har andar. Kosmovisionen for quechuafolket är mycket uppbyggt efter det andinska korset, eller chakanan, som det heter på quechua. Så alla områden i livet finns inräknade i den symbolen. Det och mycket annat fick vi mer information om den första tiden här i Cochabamba, vilket kändes väldigt positivt.

Det som inte kändes så positivt här var bl.a. när vi skulle ha ett möte med ungdomar, trodde vi, och diskutera vad vi skulle göra i byarna med dem. Som det blev istället så var det auktoriteterna från byarna som tog väldigt mycket tid och plats, och vi hade väldigt lite utrymme att ens prata med dem som kommit för att träffa oss. Jag insåg under denna helg hur viktigt det är med auktoriteterna, alltså de valda ledarna i byarna, och hur mycket de har att säga till om. Även hur lite en enskild individ har att säga till om i en by eller "comunidad" blev tydligt för mig.

Jag märkte även att den planering som hade gjorts för oss, men inte av oss, var svår att ändra på. Vi hade tänkt att vi tillsammans skulle komma överrens om hur vårt utbyte skulle se ut, t.ex. att vi alla fyra ville vara tillsammans på ett ställe och sedan åka till den andra byn, var något vi kände starkt för. Det hade dock planerats att vi skulle vara två och två i olika byar, och det gick inte att ändra på. Jag, Mirja och Anna kände oss minst sagt frustrerade efter detta möte, och insåg hur mycket vi själva ar vana att bestämma över i våra liv, inte att någon utifrån bestämmer över en. Detta var en av de kulturkrockar jag har upplevt under resans gång.

Rapport 2. Den andra månaden i Bolivia

Månad nr 2 i Bolivia präglades fortfarande av magproblem för mig, men jag hade tilltro till att allt skulle ordna sig bara vi kom ut i byn. Baldemar som vi skulle bo hos hade sagt till Anna att var det bara magen så skulle han enkelt kunna hjälpa mig. Men vistelsen i byn blev inte vad jag hade tänkt mig. För mig präglades den av kommunikationsproblem, isolering och mental ohälsa.

Vi bodde i en by på ca 4800 möh hemma hos medicinmannen och auktoriteten Baldemar, hans fru Lola och deras fem barn, några åsnor, många lamadjur och marsvin. Fast det är synd att kalla det för en by. Det är kanske fyra hus där uppe på berget. Närmaste lite större by, som även har en skola, ligger ca 1 timmes promenad därifrån, för oss i alla fall, och heter Chacarapi.

Ja, hur ska jag fortsätta? Jag kan väl säga så här, att folket uppe i bergen verkar för mig mer tystlåtna och lite tillknäppta. Det känns inte som att det är så lätt att få kontakt med dem, med vissa undantag så klart. Det är väl lite som den bild vi har av norrlänningar här, fåordiga och rejäla på nåt sätt. De vi fick bäst kontakt med där var barnen. De var lite mer nyfikna och intresserade av oss, upplevde jag.

I efterhand frågade vi oss varför vi fick bo hos just Baldemar. Nog för att han är medicinman, men han var så upptagen med andra uppdrag att han inte alls hade tid för oss. Han var ju auktoritet i området och det innebär en del arbete. Dessutom höll han och några andra på att bygga ett hus i den andra byn, Chacarapi, som jag nämnde tidigare.

Lola, Baldemars fru, var också ganska upptagen. Hon jobbade mycket med att valla lamadjuren och hon fick gå långt för att utföra sysslor i vardagen som att baka bröd, eller köpa majs. Vi hade ju kunnat vara med på dessa aktiviteter om vi hade vetat om att de skulle äga rum. Det var bara det att skulle vi få reda på vad som skulle ske så var vi tvungna att fråga hela tiden. De berättade inte av sig själva vad som skulle ske eller vad de skulle göra. Så det var inte förrän i efterhand när vi frågade barnen var deras föräldrar var som vi förstod vad de höll på med. Dessutom så ville de nog inte ha oss med på vissa saker heller, för vi skulle sinka dem så mycket. Att gå ner till byn för att baka bröd t.ex. skulle ha tagit dubbelt så lång tid om vi varit med, eftersom vi gick mycket långsammare än de. Vi var ju inte vana att gå i bergen som de var. Den höga höjden bidrog också till att vi gick saktare och att det var jobbigare för oss att gå.

I alla fall. Det jag tyckte att vi fick ut av den första perioden ute i byn var att vi fick vara med två dagar när medicingruppen samlades i Chacarapi, byn längre ner på berget. De samlades bara två dagar per månad, sedan gick de ut för att sälja de produkter de hade tillverkat under dessa dagar. Så under de två dagarna delade vi med oss en del av våra kunskaper och fick ta del av deras kunskaper i salvtillverkning.

Under den här första perioden var också Anna sjuk i ganska många dagar. Hon hade feber och var förkyld. Jag mådde ganska bra fysiskt för en gång skull, men inte så bra mentalt. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att vara i byn. Jag vet inte om det var höjden som påverkade mig så, eller en kombination av hög höjd och en känsla av meningslöshet i det jag gjorde, eller inte gjorde, rättare sagt. Jag fick även höra av Lina efteråt att en del av höjdsjukan är att man kan få depressioner eller ångestattacker. Så jag tror att det var något som bidrog till att jag inte mådde bra.

Till slut blev det så att jag och Anna gick ifrån byn tidigare än planerat för vi stod inte ut med att inte ha något att göra och i det kalla klimatet dessutom. Så vi gick ner till en by som ligger på ca 3200 möh som heter Charazani. Där mötte vi upp med Lina och Justo som kom med buss från La Paz.

Anna, Lina och Justo fortsatte sedan till en annan by högt upp, Moyapampa. Jag mådde dock så dåligt igen att jag inte orkade ta mig någonstans utan stannade kvar i Charazani och vilade två dagar extra.

I och med att samarbetet med byn här hade fungerat så dåligt, åkte vi tillbaka till La Paz tidigare än beräknat och gjorde lite arbete där istället. Vi gjorde yoga några dagar med en grupp där, och det kändes betydligt mer givande än att sitta i en sovsäck på ett berg och frysa.

Efter detta åkte vi vidare till Cochabamba för att möta upp med Mirja och Otto, som kom från området i söder där de varit, Isoso. Här hade vi ca två veckor med möten och annat. Vi diskuterade ekonomi, hade utvärdering av tiden i byarna och möten med Kawsay.

Jag hade haft allvarliga funderingar på att åka hem till Sverige medan jag var i Charazani. Min mage hade pajat igen och jag kände mig orkeslös och ledsen. Jag var till två olika läkare i La Paz som sa olika saker till mig. Den ena läkaren sa att jag hade salmonella och den andra att jag hade parasiter i magen. Jag hade dessutom fått dropp för att inte bli uttorkad och få lite näring till kroppen. Jag lyssnade till den läkare som sa att jag hade parasiter i magen och åt den medicin som han rekommenderade medan jag var i Cochabamba.

Rappor nr 3. Tredje månaden i projektet

De två veckorna i Cochabamba kändes väldigt givande för mig. Jag mådde bättre dels tack vare medicinen jag hade fått och dels tack vare den lägre höjden (ca 2000 möh "bara") och det varmare, behagligare klimatet.

Det kändes bra att gruppen var samlad igen och att vi kunde ta del av varandras erfarenheter ute i byarna. Som tur var hade Mirja och Otto haft det betydligt bättre än Anna och jag. De hade fått ihop en medicingrupp som de hade yoga med varje morgon. De gjorde också salvor, träffade medicinmän och fick ta del av den traditionella maten. De kände sig väl mottagna i familjen där de bodde och hade trivts bra.

Vi pratade en del med Kawsay nu om hur arbetet i regionen Kallawaya, där jag och Anna varit, skulle kunna förbättras. Baldemar var också med i den diskussionen och vi förklarade att vi gärna ville bo i en by där det fanns saker för oss att göra, t.ex. med barnen i skolan och med andra människor som bor där. Vi kom också fram till att han skulle prata med några i byn Chacarapi om att vi kunde bo där istället och om vi kunde ta del i aktiviteter som kvinnorna gjorde och även komma till skolan och prata med dem.

Vi fick även råd från Irma, en inspirerande kvinna som jobbar för Kawsay, att inte avvakta utan ta mer eget initiativ den här gången. Vi förklarade dock att rådet vi hade fått innan vi åkte dit var att ta det lugnt och inte ta för mycket eget initiativ, men förstod ju att det inte var läge för det den här gången.

I Cochabamba hade vi även kontakt med en naturläkare, Grover, som berättade om sin livsfilosofi och som vi även gjorde vissa fysiska morgonövningar med. Han visade oss också hur vi kunde bota vissa krämpor med lera och bandage. De workshops han hade var även Kawsays ungdomsgrupp välkommen att delta i. Några stycken kom till dessa möten.

Något annat som kändes givande i Cochabamba var att vi turades om att leda yoga på morgnarna och fick lära oss mycket av varandra på det sättet. Någon morgon var en kille från Kawsay med, Sergio, men det var nog för tidigt för dem att vara hos oss kl 6 på morgonen, så han kom inte fler gånger.

I övrigt hade vi alltså ganska många möten där vi diskuterade olika saker, bl.a. hur vi skulle kunna använda de pengar vi hade till att göra något mer i de olika byarna. Jag och Anna hade svårt att se vad vi skulle göra i Kallawaya i och med att vi inte hade träffat så många som vi kunde arbeta med. Det var ju medicingruppen då, men de kändes ju som en redan etablerad grupp som gjorde sina salvor som de sedan sålde. Det vi hade bidragit med var material, som vaselin, burkar och dylikt som användes vid salvtillverkningen. Men det kostade ju inte så mycket, och vi hade en del pengar i potten för aktiviteter i projektet. Mirja och Otto däremot hade känt att det fanns ett behov av att ge mer material till den grupp som höll på att växa fram och som var intresserade av naturmedicin i Isoso. T.ex. så hade de fått veta att det behövdes ett hus där de kunde tillverka salvor och göra andra mediciner.

Fast jag kände sådant motstånd till att återvända upp till byarna i Kallawaya så åkte vi tillbaka dit Anna och jag. Jag tänkte att det blir säkert bättre den här gången. Men så kändes det inte när vi kom dit.
Första natten sov vi hos Baldemar och sedan bodde vi hemma hos José Mendozas familj. José jobbar också för Kawsay.

Det var lite behagligare klimat i Chacarapi, som ju också är en större by med egen skola. Så vi besökte barnen en dag och jobbade ännu en gång med medicingruppen två dagar. Trots att det gick lite bättre att bo här, så kände jag mest motstånd hela tiden, och räknade dagarna tills jag kunde komma därifrån, även denna gång. Magproblemen återvände och jag fick feber och förkylning på det. Jag vet inte om det var höjden, det faktum att jag inte mådde bra psykiskt, eller någon typ av utrensning som orsakade detta, men jag kände mig väldigt låg där ett tag.

Så småningom blev jag bättre och kunde gå ner till den större byn, Charazani. Där tog jag in på hostal och fick äntligen vila. Jag gick en dag före Anna, för jag ville komma ifrån byn Chacarapi så snart som möjligt. När jag kom till Charazani var jag ganska slut, det tar ca 4-5 timmar att gå den vägen, som bara sluttar nedåt och med packning på ryggen är det ganska jobbigt. Så lika som förra gången när jag kom fram dit så bara vilade jag och bröt ihop kan man väl säga och grät mycket.

Dagen efter mådde jag dock bättre, både fysiskt och psykiskt, även fast jag fortfarande var matt. Jag åt gott och väntade på Anna. Senare den dagen kom även Lina som skulle följa med oss till nästa by, Moyapampa. Jag tvekade länge inför om jag skulle följa med dit eller inte. Moyapampa ligger nämligen högt uppe på berget också, och jag visst ju vid det här laget hur jag hade reagerat tidigare på höga höjder. Men jag tänkte att det går säkert bättre den här gången, lyssnade inte på min intuition som sa, åk inte!, utan kände att det här ska jag väl klara av. Det är ju bara två dagar.

Sagt och gjort. Vi åkte dit. Första dagen gick bra, det var Linas födelsedag, Justo kom med tårta och vi hade det trevligt. Vi hade även fått arbeta med keramik och dela kunskaper i örtmedicin med Felipe som vi bodde hos. Han berättade historier om hur han botar brutna ben och dylikt med döda hundvalpar, marsvin och ödlor, tillsammans med örter. En väldigt annorlunda läkeprocess, men intressant.

Sista dagen i Moyapampa skulle vi rensa potatisland med Petrona och hennes familj. Petrona är en stark kvinna som jobbar för att skapa en alternativ skola i Moyapampa. Den vanliga skolan fungerar inte så bra. Läraren särbehandlar eleverna och vissa av barnen vill inte gå i skolan där. Det hon försöker skapa är en skola där den vanliga undervisningen blandas med praktiska kunskaper som hantverk, lamaskötsel och dylikt. Många i byn verkar dock känna sig hotade av denna starka kvinna, så hon får inte stöd av så många. P.g.a. att byn är så splittrad i detta med skolan och inställningen till Petronas projekt och idéer så vill heller inte Kawsay jobba med henne eller stödja henne. De vill nämligen bara jobba med hela byar, inte enskilda personer.

I alla fall så började jag må dåligt när vi rensade potatislandet och kort därefter fick jag kramper i magen och diarré igen. Vi skulle börja gå upp för berget inom två timmar för att ta bussen tillbaka till La Paz och jag undrade hur det skulle gå. Vi hade i alla fall tur och fick hjälp med packningen av Felipe och hans åsnor. Och jag var ju tvungen att ta mig upp ur sängen, kände ju att där kunde jag inte ligga kvar. Jag var ju tvungen att ta mig in till stan och komma till en läkare.
Jag måste säga, att gå uppför det där berget var bland det jobbigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv. När jag kom upp var jag helt slut, igen. Vi väntade i två timmar på bussen och sen var det ca 6 timmars bussresa till La Paz. Väl framme orkade jag inte gå den korta biten hem till Justo med packningen, utan ville ta en taxi. Typiskt nog blev vi rånade i taxin. Två killar kom och öppnade bagageluckan, drog ut Linas ryggsäck och försvann. Så det kändes verkligen som en tung dag.

Dagen efter kom jag äntligen till en läkare igen, som var duktig och undersökte mig noga. Hon sa att jag var uttorkad och hade alldeles för lågt blodtryck. Dagen efter blev jag inlagd på sjukhuset, och stannade sammanlagt en vecka.

Du kan tro att det var skönt att duscha, krypa ner i sängen och veta att jag skulle bli omhändertagen de närmaste dagarna. De satte dropp och gav mig antibiotika i droppet. Jag förstod på läkaren att jag hade fått en typ av salmonella.

Även fast det var skönt att ligga och vila och få mat på rummet på fasta tider, så kunde jag inte helt slappna av. Jag oroade mig för hur resten av projektet skulle se ut för mig, om jag skulle åka hem eller stanna kvar och dylikt. Men eftersom jag märkte att min oro gjorde magen sämre, försökte jag undvika dessa tankar så gott det gick.

Till slut tog jag ett beslut om att åka hem så fort jag blev utskriven från sjukhuset. Sen fick min mamma trixa och fixa med försäkringsbolaget. Jag kom ut efter en vecka och fick ordna så att jag kunde komma till Buenos Aires och flyga hem så snart som möjligt, eftersom min hemresa var bokad från Buenos Aires, och det inte gick att ändra orten.

Ja, som det kommer fram i den här rapporten så blev inte detta projekt alls vad jag hade väntat mig. Det kan tyckas att jag låter negativ till mycket, här i min skildring av resan, men jag känner ändå att jag har lärt mig otroligt mycket. Jag tror ju att det finns en mening med allt som sker och det var väl det här jag skulle uppleva på denna resa.

Det jag tar med mig härifrån är att ta mig själv på allvar, särskilt när det gäller hälsan. Att följa min egen känsla för vad som är rätt för mig, istället för andras goda råd, hoppas jag att jag har lärt mig på denna resa.

Sen har jag ju fått möta väldigt många fina, och underbara människor, inte minst mina svenska reskamrater, som jag lärt mig mycket av. Det är också så fint att få möjlighet att ta del av en kultur, så olik vår egen, för att få lite distans till ens egna ”problem”.

Det sorgliga är dock att jag ibland känner som att allt bara var en dröm och att jag har glömt alla insikter som kom till mig under resan. Att jag med en gång slukas upp av det här samhället och blir mer egoistisk igen känns det som ibland. För det är något fint med att leva ihop med andra människor på det sättet tycker jag. Jag upplevde en känsla av mer medmänsklighet i mig. Jag kände också att jag fick lära mig att kompromissa mera och inte bara göra det som funkar för mig, utan tänka på hela gruppens bästa. Detta upplever jag inte på samma sätt här hemma. Här gör jag mycket som jag själv vill och behöver inte tänka på någon annan, i och med att jag inte har en partner eller barn. Jag känner dock att jag lär mig mycket genom att bo kollektivt och hoppas få göra det snart igen.

Det var allt så länge från mig.

Lisa Norman