Reserapport från Kapstaden

Från hiv-krisens Sydafrika:

"Min styrka är inte till för att skada!"
En reserapport från Kapstaden, november 2007

Vidar Vetterfalk och Helena Nordlund reste till Kapstaden första veckan i november, för att följa upp och vidareutveckla SOFIAs projekt kring övergivna barn, i samarbete med Novalisinstitutet där. Här följer en skildring av Vidar:

Kapstaden ligger i den storslagna natur som Afrikas spets består av, med berg som reser sig rakt upp mot himmelen - och morgon och kväll lägger sina gigantiska skuggor över landskapet - och vågor från två världshav med valar, hajar och många skeppsvrak längs med kusterna. Det är stort, magnifikt, kraftfullt och lätt att som människa känna sig ganska liten. Här kan inte jag vara den som har kontrollen, jag får bara lov att ta ett steg bakåt, betrakta och beundra, innan jag kan luta mig framåt och börja urskilja och förstå sammanhangen och hur jag som människa är del i detta och kan bidra.

Likadant är det med staden, folket, organisationerna och de människor vi möter - det finns en otrolig kraft, passion och kreativitet. Detta mitt i en verklighet som är lätt att uppfatta som ofattbar och ohanterlig, med strikta uppdelningar mellan bostadsområden efter nyanser i hudfärg, med var tredje gravid kvinna hiv-smittad och en regering som fortfarande i stort sett förnekar hiv/aids och vad som behöver göras.

Med medicinföretag som håller höga priser och köper upp lokala billigare medicinföretag för att tjäna pengar och därmed hindrar hiv-smittade från att få bromsmediciner. Med män som lär sig att de kan bli botade från hiv genom att ha sex med en oskuld - ju yngre desto bättre effekt - och därav våldtäkter av spädbarn. Med pojkar som lär sig att bli män bl.a. genom att få veta från de äldre att de skall ha makten över kvinnorna, att de skall ha sex med någon annan än flickvännen, att flickvännen/frun inte kan säga nej till sex och inte ställa krav på att mannen använder kondom.

Med mormödrar som tar hand om sina barnbarn för att deras döttrar har dött i aids och papporna aldrig funnits närvarande. Med män som står vid sidan av motorvägarna på morgonen och hoppas på att kanske bli upplockade på ett lastbilsflak och få betalt arbete för en dag, och med kvinnor som står där på kvällarna och väntar på en möjlighet att få någon inkomst genom att sälja sina kroppar.

Mitt i denna verklighet möter vi människor som - fyllda av passion - arbetar och lever i en förvissning om den inneboende kraft och det individuella unika bidrag som kan komma fram ur människan, om hon bara blir uppmärksammad och får stöd och utrymme för sin kreativitet. Jag vill berätta om några av alla dem vi mötte. Några av alla de otroliga människor som förverkligar det projekt som Novalisinstitutet i Kapstaden utvecklat med hjälp av Föreningen SOFIA, och som SOFIA finansierar med Sidabidrag och stöd från er medlemmar och givare. Ett initiativ för att stödja barn som är drabbade av hiv/aids och de människor som försöker hjälpa dessa barn - på barnhem och i samhället.

"Jag tror verkligen på den kraft som ligger i att barnen vet att de själva kan odla sin egen mat." Dillion fortsätter - med uttrycksfulla gester - beskriva hur barnens intresse och nyfikenhet väcks för det levande, när de arbetar med henne på trädgårdsplättarna på bakgårdarna hos tre olika barnhem.
Att förbereda jorden, plantera frön, se dem gro och komma upp, vårda dem och vattna, skörda, spara frön och så igen - att verkligen göra detta på riktigt.



Att få en större förståelse för hela jorden och människans uppgift, genom själva den praktiska odlingen och genom samtal och olika sagor som Dillion berättar. Det är tyvärr omöjligt att i text återge med vilken entusiasm, kärlek och djupa glöd Dillion beskrev sitt arbete, men ni läsare får försöka se och höra henne - med gester, intensiva mörka ögon och alla underbara sydafrikanska små glädjeutrop och läten: -"Åihoh! Barnen på det ena barnhemmet förtjänade verkligen en belöning efter att de vårdat och vattnat plantorna så fint! Så jag gav dem en belöning! Jag tog med mig en jordgubbsplanta till dem. Jeuhow! ts! Ni skulle ha sett dem när vi planterade den och hur de tar hand om den. Och dom kommer äta jordgubbarna - Åihoh! dom har faktiskt redan ätit upp dem! Ohi! Men det kommer flera."

Helena och jag satt som trollbundna medan Dillion beskrev sitt arbete och det som växte inom barnen. När hon var färdig och väntade på att vi skulle säga något, så tog det ett tag för oss att komma tillbaka från alla de fantastiska bilder som hon fått oss att se i vårt inre. När vi sa detta så tackade Dillion sin Waldorflärarutbildning för sin berättarförmåga.

När vi senare besökte barnhemmet S:t Georges, som fått jordgubbsplantan, så såg vi entusiasmen och stoltheten hos barnen - och hos några av medarbetarna - över deras lilla trädgård. Dillion hade redan beskrivit att nästa steg, för att komma vidare, måste innefatta att nå medarbetarna mer - så att de kan ta över uppgiften tillsammans med barnen. För som läget är nu, så är de mest tacksamma över att de kan få vila lite när Dillion är med barnen. 

Claire, som är initiativets ledare och samordnare, uttryckte tydligt att nästa fas i projektet som helhet måste innefatta mycket av stöd och utveckling för dessa medarbetare, som ofta bär oerhörda bördor i sitt arbete utan att ha någon utbildning eller ordentlig uppbackning.

"Jag var 13 och min syster 11 när vi började samla och leda flickgrupper i vår kåkstad Nyanga."  Bongi, som nu är 25 år och socialarbetare, berättar att hon leder tonårsgrupper, med fokus på jämställdhet och hiv/aids-förebyggande, tillsammans med sina yngre väninnor. Liksom alla andra aktiviteter som pågår inom Novalisprojektet så använder de olika kreativa och konstnärliga tekniker i sitt arbete - både på barnhemmen och i fritidsverksamheten i Place of Blessing i Nyanga.

Nyanga är det område i Sydafrika som har allra högst antal mord. Samma dag som vi möter Bongi handlar den lokala tidningens löpsedel om en mamma i Nyanga som saknar sin lilla dotter och hennes väninna, som är spårlöst borta sedan två dagar.

Bongi beskriver: "När gruppmedlemmarna delar vad de varit med om i sina liv så är det så extremt svåra saker att det ibland är svårt att bära. Men vi är inte där för att ta hand om dem eller lösa deras problem, utan för att lyssna - och vi delar också med oss av vad vi varit med om. Så bär alla i gruppen varandra och vi leder processen."

Efter den processen så går de även in i mer rådgivning och träning av olika färdigheter, kunskap om mänskliga rättigheter, hiv/aids, jämställdhet mm, allting med hjälp av konst och kreativitet. Bongi berättar att eftersom de nu även har pojkar med i grupperna så kan de inom flera områden inte ge direkta råd till dem, eftersom de själva är unga kvinnliga ledare.  De hanterar detta genom att istället ställa frågor till pojkarna och lyssna på deras frågor på ett sätt som stödjer dem i att utveckla sina egna svar och lösningar. Bongi uttryckte att de skulle ha stor glädje av unga manliga ledare att arbeta tillsammans med.

Det råder en vansinnig brist på närvarande positiva manliga förebilder i barnens och ungdomarnas liv. "Min styrka är inte till för att slå! Min styrka är inte till för att slå! Nej! Min styrka är till för att vårda och skydda min familj! Min styrka är till för att älska min fru och mina barn!" Det är en manskör i kåkstaden Kayelitsha som övar - tillsammans med pojkar. De dansar och sjunger i 8 stämmor, så att taket lyfter på denna kommunala lokal som männen får låna. Medan vi står där och lyssnar och tårarna tränger fram i mina ögon, så kommer det ena barnet efter det andra - flickor och pojkar - in genom svängdörrarna och ställer sig och lyssnar och sjunger med. Den minsta är runt ett år gammal och tultar fram bredvid försångaren och försöker göra efter hans dansrörelser. I ena hörnet står två vakter i uniform och stampar takten och ler stora varma leenden.

Detta initiativ har kommit från Wessel van den Berg, som står bredvid oss, och det har stöttats av organisationerna Men As Partners, One Man Can och HOPE worldwide SA som har stora projekt i hela Sydafrika som bl.a. syftar till att samla män till att vara positiva manliga förebilder. Nu finns det åtta körer i Kapstaden och även många andra verksamheter.

De män som sjunger får oss med sådan oerhörd kraft lever runt hörnet i plåtskjul och kartongskydd med sina familjer. De började som en kör och lär upp unga pojkar i sång (med texter som alla har liknande budskap) och dans, men det har utvecklats till ett rikt socialt nätverk där männen tar sig an pojkarna och deras familjer på olika sätt. Det har på senare tid även vidgats till att involvera kvinnor och flickor.



En av mina uppgifter i detta projekt och i att följa med på denna resa är att bidra med kunnande kring hur man kan arbeta med pojkar och män. Jag visste i förväg att det redan finns mycket sådant arbete som pågår i Sydafrika, och jag såg som min första huvudsakliga uppgift att orientera mig i detta och tillsammans med projektledaren Claire se vad som kan passa in i projektet och vad jag kan bidra med.

Mina mer omfattande internationella erfarenheter inom detta arbete är främst från Mellanöstern och f.d. Sovjetunionen, och där har jag oftast varit den första som överhuvudtaget lyft tanken att man skulle kunna arbeta med män och pojkar på olika sätt för att öka jämställdhet och icke-våld.

Utifrån den bakgrunden var det helt otroligt att finna att så gott som varje människa jag talade med kunde rekommendera någon ny person, organisation eller något nytt projekt som arbetar inom detta område. Det finns oerhört mycket att bygga på och att vidareutveckla på ett sätt som passar in i projektet.

Men som projektledaren Claire uttryckte det: "I förhållande till behovet är det fortfarande bara en droppe i havet." Det är än så länge i stort sett kvinnorna ensamma som, efter bästa förmåga, bär den enorma bördan av hur barnen drabbas av hiv och aids i Sydafrika.

"OIH! Dom säger att dom har en fantastisk ordförande!" ropar ordförandekvinnan, när hon skall översätta till oss vad de andra gamla mormödrarna pratar om. De andra skrattar varmt åt hennes självklara sätt att framhäva sig själv. Vi är med på ett av mormödrarnas månatliga möten. Vi sitter i Ndileka Xamenis hus i kåkstaden Langa. Hon bor här med sin familj och flera föräldralösa barn och ungdomar, utöver alla som kommer hit för olika möten, hjälp med läxläsning mm, mm.

Vardagsrummet är fyllt av mormödrar - i alla storlekar - långt ut i köket. Deras ansikten bär många erfarenheter och de är därmed mycket vackra. Mormödrarna samlas här en gång i månaden för att de alla har förlorat sina döttrar i aids, och för att de tar själva hand om sina barnbarn. Ndileka, som är socialarbetare, har hjälpt flera av dem att få barnbarnen registrerade så att de kan få ekonomiskt stöd.

"Denna kvinna är en stor hjälpare. Hon har hjälpt oss mycket!" säger ordförandekvinnan till oss - nu med allvar i rösten - och klappar Ndileka på ryggen. Sedan växlar hon till sin kraftfulla och varma jargong igen: "OK, nästa fråga! Ja, du! Stå upp när du pratar och gör din röst hörd! Prata högre så alla kan höra dig!" Alla skrattar varmt åt denna mästerliga träning i att stå upp som kvinna och tala för sig.

Frågan gäller om de skall fortsätta samla in tio rand (ca tio kr) i var per månad, och en ny kvinna undrar varför dom skall göra det. "Det är om någon av oss dör, så skall vi kunna betala för hennes begravning." Någon förstår fortfarande inte och Ndileka ger ett exempel på deras språk och en lång diskussion bryter ut. Ordförandekvinnan ropar nu på engelska så vi förstår det: "Vilket exempel! Jag kommer inte att dö! Kanske dom kommer att dö, men jag kommer inte att dö! Jag kommer att finnas här för alltid!"

Efter ett tag enas de om att de skall höja beloppet till tjugo rand per månad och att pengarna skall sättas in på ett bankkonto, eftersom det är för svårt att låta en mormor ta ha hand om deras gemensamma pengar.
"Den här kvinnan är i och för sig pålitlig", säger ordförandekvinnan och pekar på den som hittills haft hand om pengarna, "för hon är så dum så hon använder dom inte. "Alla skrattar varmt igen. "Om det vore jag och jag inte hade mat till mina barnbarn så skulle jag ta av de där pengarna om de låg hemma hos mig!"

Projektledaren Claire brukar vara med på mormödrarnas möten och ge dem stöd. Ofta står hon och håller dem på axlarna med en teknik som kallas "healing touch", och de turas om att sitta på stolen framför henne under mötet. Hon har också hållit i en process för sorgebearbetning där de delat med sig i gruppen vad de varit med om.

Novalisinstitutet kommer att hålla en samling och fest i nästa vecka, för mormödrarna och medarbetarna på de olika barnhemmen. Ordförandekvinnan förbereder gruppen inför det. "Ta inte med några barn! Detta är bara för mormödrar. Vi tar hela tiden hand om våra barn - hela våra liv har vi tagit hand om barn!" Med rullande r uppmanar hon:  "Rremember, ONLY for grrrannies!"

Jag är djupt berörd av dessa kvinnor som - med sin generations medsystrar över hela Sydafrika - bär den oerhörda bördan av att ha förlorat sina egna barn och vara tvungna att ta hand om nästa generation. Jag sitter där i vardagsrummet och blickar ut över dem med djup respekt och känner deras kraft och hoppet som finns i det. Samtidigt vaknar inom mig den heliga vreden över att dessa kvinnor är tvungna att bära denna börda, medan regeringen vägrat och fortsätter att vägra ta hiv/aidsfrågan på allvar.

Nu finns mormödrarna och det är räddningen för många barn i denna generation. Även om många av barnen är hiv-positiva så har de åtminstone vuxna som försöker ta hand om dem. Men nästa generations mormödrar är ju redan döda. Då finns det inga vuxna som kan ta hand om barnen, vilket redan är fallet för många håll i Sydafrika.

Nästa år kommer Novalisprojektet även börja stödja s.k. "child headed housholds", d.v.s. barn som lever utan föräldrar eller några vuxna överhuvudtaget.  Barn som tar hand om barn, eftersom de vuxna är döda eller på annat sätt har lämnat barnen. Eftersom Ndileka redan har ett nätverk av människor i sina kvarter, kommer arbetet med dessa barn utgå därifrån och sedan kanske spridas vidare från Langa till Nyanga. Barn som tar hand om barn finns överallt.

Det arbete som behövs - och som detta projekt försöker bidra till - är så gigantiskt omfattande och angeläget, och samtidigt så utmanande att de människor som väljer att gå in i det oundvikligen utvecklas enormt!
Det är en stor ära och djupt berörande att vara del av detta arbete. Tack.

Vidar Vetterfalk