Sydafrika omvärldsanalys

Inledning
Sydafrika lämnade apartheidpolitiken 1994. Övergången under fredliga former från ett rasistiskt samhällssystem till demokrati blev ett lysande exempel för resten av världen. Hur Sydafrika löser sina inbyggda sociala problem kan få stor betydelse också utanför landets gränser. Tidigare hade vita alla resurser och inflytande och färgade och svarta levde under mycket knappa förhållanden, med många restriktioner, dåliga utbildningsmöjligheter och utan makt. Idag är målet att alla grupper skall ha samma tillgång till de resurser som finns för utbildning, hälso- och sjukvård mm. För att alla gemensamt och på lika villkor ska kunna delta i samhällsutvecklingen krävs stora insatser för dem som tidigare hörde till de undertryckta grupperna. För att det ska lyckas måste både staten och det civila samhället engagera sig kraftfullt.

Mångkulturellt samhälle med stora klyftor
Sydafrika är ett mångkulturellt samhälle, och man måste i alla verksamheter ta hänsyn till olika religioner, språk (Sydafrika har engelska, afrikaans och 11 afrikanska språk som officiella språk) och kulturella grupper. Fortfarande är rasfrågan laddad och arvet från apartheid en försvårande omständighet i umgänget mellan svarta och vita. De sociala skiljelinjerna mellan rika och fattiga är ett ännu svårare problem, där man alltid måste ta hänsyn till de fattigas livssituation för att de ska kunna delta i någon som helst form av projektaktiviteter. Att de sociala klyftorna fortfarande i så hög grad följer hudfärgen förvärrar de sociala motsättningarna på ett sätt som kan innebära ett hot mot landets stabilitet, med allvarliga konsekvenser i stora delar av Afrika.

En del svarta har förbättrat sin ekonomiska situation och flyttat in i bättre bostadsområden, men de gamla townships fylls ständigt på med fattiga immigranter från andra afrikanska länder. Situationen i dessa områden har inte blivit mycket bättre sedan apartheidregimen föll. Sydafrika är fortfarande ett land med extremt stora klyftor mellan fattiga och rika.

Arbetslöshet, kriminalitet och hiv
Trots att Sydafrika är ett av Afrikas rikaste länder innebär den ojämna fördelningen att de allra flesta lever med en låg utbildningsnivå och en mycket hög arbetslöshet. Dessutom försvåras samhällets åtagande av den utbredda kriminaliteten och den accelererande aidskrisen. 10-15 % av hela befolkningen beräknas vara hiv-smittade och under 2003 dog närmare 400.000 sydafrikaner i aids. Högst andel smittade har den svarta befolkningen. Kvinnor har generellt sett högre andel smittade, och mycket smitta sprids pga prostitution, våldtäkter och en patriarkalisk syn på att kvinnor ska underordna sig mannen.

Ojämlika könsroller
Kvinnor och män är långt ifrån jämlika i det sydafrikanska samhället. Det är ingen självklarhet att en kvinna kan vara föreståndare för en institution och det är genomgående kvinnor som står för "markservice". Trots att kvinnor står för den övervägande delen av positiva enskilda initiativ har de liten makt.

Kvinnors situation är generellt mycket svagare än männens i det sydafrikanska samhället, både p.g.a. av ett kalvinistiskt tänkesätt som den gamla apartheidregimen understödde, och traditionell patriarkalisk kultur som har starkt fäste bland den svarta befolkningen.

Könsroller är en extremt viktig faktor i arbetet mot hiv-spridning och aids negativa verkan på samhället. Kvinnor är mycket mer utsatta för smittorisk, eftersom de förväntas underordna sig männen i alla situationer, och därmed inte har kontroll över sin egen sexualitet, än mindre över männens. För att stoppa spridningen av hiv måste kvinnors ställning stärkas och positiva manliga förebilder framträda. Detta arbete måste särkilt göras bland unga.

Hiv/aids i Sydafrika
Smittspridningen ökar fortfarande i Sydafrika trots att ökningen stoppats i många andra afrikanska länder (2006 Report on the Global Aids Epidemic). Den produktiva och samhällsbärande generationen dör i aids. Bland kvinnor i mest fertil ålder (20-35 år) är andelen smittade mer än dubbelt så hög som genomsnittet. Var tredje gravid kvinna är hiv-positiv. Detta drabbar naturligtvis barnen mycket hårt. Många barn blir föräldralösa, och oftast är det överlevande äldre kvinnor och även barn som får ta hand om alla de övergivna barnen, varav många själva är hiv-smittade.

Enligt Unicef finns över 2 miljoner föräldralösa barn i Sydafrika. Dessutom dör många lärare och barnhemsmedarbetare själva i aids, vilket leder till extra stort utbildningsbehov av pedagoger, vårdpersonal och "careworkers". I Western Cape, den region där SOFIAs samarbetspartner Novalisinstiutet har sin verksamhet, ligger Hiv-smittan nära det nationella genomsnittet.

När barn blir föräldralösa eller övergivna, utgör de en stor social fara för landet om deras rättigheter och behov inte tillgodoses. De som tar hand om dem är ofta mormödrar och andra kvinnor som blir enormt överbelastade och saknar den utbildning, den ekonomi och de stödstrukturer de skulle behöva för att klara den stora utmaningen att uppfostra alla dessa övergivna barn. Dessutom lever många barn helt utan vuxenstöd i sk Child-headed households.

För unga flickor är risken stor att bli utsatta för sexualiserat våld och/eller hamna i prostitution (var tredje sydafrikansk kvinna blir våldtagen, enligt Kallings 2005, Nordsteds förlag). För unga pojkar är risken stor att hamna i kriminalitet och att själva bli de som våldför sig på kvinnor. De som dessutom redan är hiv-smittade som barn är starkt stigmatiserade och ser ingen framtid. Man talar fortfarande inte öppet om hiv och aids, vilket försvårar förebyggande arbete mot smittspridning och tillvaratagandet av hiv-smittades rättigheter.

Aidskrisen - en humanitär och ekonomisk katastrof
Sydafrika står inför både en humanitär och ekonomisk katastrof när stora delar av den produktiva generationen dör i aids under de närmaste årtiondena. Världsbanken räknar med att bruttonationalprodukten i Sydafrika kommer att falla till hälften under detta sekel och att medellivslängden faller från 60 till 35 år (Kallings 2005, Nordsteds Förlag). Dessutom är 50% av befolkningen under 25 år och arvet från apartheidregimen gör att majoriteten av befolkningen saknar grundläggande tillgång till acceptabla bostäder, utbildning, hälsovård mm.

Den Sydafrikanska regeringen har varit sen att svara upp mot hiv/aids-krisen utmaningar. Resurserna för att erbjuda de övergivna barnen trygghet och utbildning är mycket små. Sydafrika kommer inte ensamt att kunna finansiera de behov som aidskrisen skapar. Både inom stat och civilsamhället kommer behov av finansiering utifrån att kvarstå under lång tid. Staten har både hiv-program och genderprogram, men p.g.a. av de enorma behoven så inbjuds NGOs att bidra.

För Föreningen SOFIA 2007