En hållplats på vägen ligger på en ö i karibiska havet. Där förverkligade jag en av livets uppgifter:att resa till ett eller flera exotiska länder. Ett streck kunde dras över en av alla saker på ska-göra-listan. Jag känner mig nöjd. När denna uppgift nu är avklarad, kan man fortsätta i det uppkörda spåret att vidareutbilda sig, skaffa jobb och få vara en del av det trygga svenska samhället.

En fantastisk upplevelse att få bli så uppvaktad och omtyckt. Jag hade verkligen kommit till andra sidan jordklotet! Även om jag visste att alla de där människorna inte gav sina kärleksförklaringar eller ville vara min bästa vän, för att jag var en så otroligt älskvärd människa, så kunde jag inte låta bli att ta åt mig. Jag levde som en drottning i en by som ligger vid den långa grusvägens ände.

På SIDAs praktikutbildning i Härnösand, visade en läkare ett diagram över hur man kan må, när man åker till ett annat land, där livet skiljer sig mycket från det man är van vid. Först kommer uppåtkurvan, allt är nytt och spännande och bara helt fantastiskt. Sedan kommer man in i svackan, det är då man kanske lägger märke till obehagligheter, mycket som man inte förstår, eller att bristerna i språket kan upplevas som en skiljemur till den sociala samlevnaden. När man har tagit sig igenom de här stadierna, väntas en stabilare tid som inte förändras så mycket, som antingen ligger över den normala, på den normala, eller strax under den normala linjen (så som man kände sig innan resan).

Det jag såg, var att folket i Dominikanska Republiken är precis likadana som de är här i Sverige, bara det att man prioriterar olika. Man lever mer tillsammans i en gemenskap än som enskilda individer och synen på pengar är till exempel helt annorlunda. Pengar har inte mindre betydelse, men tanken utgår inte alltid från vad saker och ting kostar. Om man vill göra någonting så gör man det, även om det kan bli svårt, ekonomiskt sett, framöver. Man lever mer dag för dag, utan långsiktliga planer. Med det kommer också en generösare attityd människor emellan. Var man lägger sin tid, visar vad i livet som man tycker är viktigt. I Río Limpio tog man god tid på sig, vad man än skulle göra.

Tidigare har jag ofta blivit osäker när jag har träffat en människa som pratar med stor brytning eller ser väldigt annorlunda ut, jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Det kändes främmande och som om jag agerade helt onaturligt. Om man lär sig ett nytt språk, där det också pratas, får man säkerligen snart en helt annan förståelse om någon inte talar korrekt. I språket ligger en sådan makt och det var också det som var en av mina största svårigheter. Med bristande kunskaper i språket kommer man automatiskt i ett underläge, som jag vid vissa tillfällen upplevde som fruktansvärt frustrerande och knäckande.

Jag bodde som tidigare nämnts i Río Limpio, en bergsby i västra delen av Dominikanska Republiken, Karibien. Vart man än tittade var marken kuperad av bergstoppar, som en enorm äggkartong där  drakar ståtligt ringlade omkring. Otroligt mäktigt och vackert var det, speciellt under regnperioden, då  växtkraften satte igång. På stigen som gång på gång korsar en slingrig å, nedanför bebyggelsen, möter man män som rider på sina mulor, till eller från sina jordägor, kanske med sin son sittandes bakom sig och en hund spingandes bredvid. Inne i samhället hänger nytvättade kläder utanför de små husen, som ständiga dekorationer. Längs med väggarna finns ofta små trästolar där folk sitter bekvämt tillbakalutade och småpratar.

I möte med andra människor utvecklas ens person. Genom att få ta del av andras tankar, känner jag att jag får energi och drivkraft att vilja förändra och förbättra mig själv. Jag har fått många nya perspektiv på saker och ting med den här resan. Mitt främsta mål med praktiken var aldrig att hjälpa några stackare där borta i utlandet, utan snarare att hjälpa mig själv. Men jag tror ändå att jag har bidragit till några positiva frågeställningar och därmed blivit en del av något större utöver mitt ego.

Jag åkte som en praktikant genom den antroposofiska utvecklingsorganisationen SOFIA. Min uppgift var att lära ut engelska men tanken var även att jag skulle odla i en trädgård tillsammans med barneni en fritidsskola. Som det kan vara, blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss men det blev väldigt bra ändå!

Ellinor Aresund