Måndagen den 29:e oktober tas invånarna i Dominikanska Republiken bokstavligen med storm. Inte nog med att den tropiska orkanen Noel sveper över landet och inleder sin våg av förödelse, det hela sker dessutom helt utan förvarning från den dominikanska regeringen. Utan information och utan åtgärder för evakuering sveps människor ovetandes bort i sömnen av flodvågorna som det ymmniga regnandet skapar.

Regeringen hävdar att de blev överraskade av förödelsen som Noel förde med sig eftersom det inte var en kraftig orkan. Noel var sannerligen inte en kraftig orkan, men regnet det förde med sig var av ytterst extrema proportioner. Klockan 13:40 på söndagen kände två av de mest pålitiliga källorna, Nacional Hurricane Center och Nacional Weather Center i USA, till orkanen Noel och att den var på väg mot ön Hispaniola som delas av Haiti och Dominikanska Republiken. Från och med då hade de dominikanska meterologerna chansen att skicka informationen till beredskapsenheterna som i sin tur hade kunnat mobilisera evakueringsinsatserna. Trots att det var söndag fanns det god tid att meddela landet om de kommande farhågorna, men inget skedde. Utan information överaskas befolkningen av orkanen under måndagen.

Varje år återkommer, under två till tre månader på hösten, orkansäsongen med förödande konsekvenser. En ansvarig regering bör utgå ifrån att varje extremt väderförhållande som påträffas under denna period kommer att bli det värsta tänkbara. Det borde finnas en lång erfarenhet av beredskaparbete i ett land där orkanerna återkommer under samma period varje år. Att hävda att regeringen blev överraskad tyder på en stor ignorans om väderförhållandena i regionen, men mer sannolikt är det ett bevis på brister i den statliga administrationen och därmed brist på ansvar inför befolkningen, som kan stavas om till en avsaknad av intresse för de fattiga människor som bor längs flodväggarna och alltid är de som drabbas hårdast.

Istället för att snabbt vidta åtgärder lade president Leonel Fernández skulden på de ansvariga meterologerna som anklagades för att inte ha gjort sitt jobb. Genom att skuldbelägga meterologerna flydde han effektivt från sitt personliga ansvar och riktade bort uppmärksamheten ifrån ineffektiviteten i regeringens beredskapsarbete. När han dessutom gick ut med en offentlig förlåtelse och försvarade meterologerna som var i tjänst exponerade Leonel Fernández sig själv i positivt ljus och framstod som ödmjuk och förlåtandes. Nyhetsrapporteringen köpte snabbt den officiella förklaringen utan att fästa avseende vid om det var rimligt att förödelsen som Noel förde med sig endast låg i några meterologers händer. Ingen reporter ställde frågan om det inte borde vara så att presidenten under orkansäsongen har som praxis att dagligen kommunicera med de ansvariga meterologerna, för att hela tiden hålla sig uppdaterad om väderleken. Om så möjligtvis är fallet - vad hände? De som inte köpte den offentliga förklaringen frågar sig hur presidenten kan fly sitt ansvar.

Mina släktingar i New York kunde följa Noel på kabelteve. De var bättre informerade än självaste presidenten. Han har alla kanaler i världen att titta på, men regeringen bryr sig inte. Det var söndag och de hade tankarna någon annanstans, säger en man jag pratar med på en bar i centrala Santo Domingo.

Han får medhåll av en besökare som gör en parallell till Kuba där Noel passerade efter att ha lämnat Hispaniola och där färre människor drabbades.

Det är sant! Regeringen har inte skött sitt jobb. I Kuba dör det nästan aldrig någon av orkanerna. Noel har inte kommit dit än, men landet har redan inlett sina beredskapsinsatser. Här skiter de i om det dör folk så länge de som har makten är i säkerhet!

Även om alkoholen förstärkte intrycken på baren var många besökare upprörda över presidentens agerande. Andra accepterade den offentliga förklaringen och lade skulden på meterologerna. De flesta var ense om att Noel, i förluster räknat, var en av de värsta stormarna i Dominikanska Republikens historia. Enligt uppgifter dog 82 människor, omkring 6000 skadades och i denna stund finns det över 9000 internflyktingar som har fått sina tillhörigheter bortsvepta av flodernas snabbt ökande vattennivåer. En stor andel av dessa flyktingar bor nu för tillfället i skolor runt om i landet. Regeringens användning av lärosalar som flyktingläger har i sin tur orsakat konflikter med lärarna och eleverna som sedan stormen inträffade inte har kunnat återvända till skolorna. Jordbruksexporten lider av förluster i mångmiljonbelopp och jordbruksproduktionen för den interna marknaden drabbades även hårt, vilket spås få konsekvenser i höjda matpriser. I efterdyningarna av stormen väntar dessutom spridning av sjukdomar. Det rapporteras också om att stora delar av infrastrukturen slogs ut, bland annat förstördes över 80 broar, något som tros ha synligjort fusk i genomförandet av väg- och byggnadsprojekt, eftersom många av de förstörda broarna teoretiskt sätt skulle klara av att stå emot vattenmassorna.

I katastrofen har även presidentkandidaterna för valet i maj 2008 tagit tillfälligt i akt att åka runt till det drabbade områdena och dela ut mat, kläder, mediciner och andra saker av behov. De insisterar på att det sker av ren välvilja och att det inte har något med valkampanjen att göra, men när Miguel Vargas, kandidat för PRD, delar ut försändelser där hans ansikte syns tillsammans med PRD:s partisymbol går det inte att hävda att hjälpen inte är politiserad. I sin tur går Leonel Fernández ut tillsammans med kyrkan och uppmanar till enighet och solidariteten med drabbade istället för att leta syndabockar. En gest vars politiska förtecken inte går att dölja. I ett land där staten har begränsade resurser blir ofta privata donationer det som de drabbade har att förlita sig till, vilket syns tydligt i de dominikanska dagstidningarnas reportage där det skrivs mycket om privatpersoners solidaritet och rika människors utlåning av helikoptrar. Presidenten har emellertid lovat att tillsätta ett par miljarder för återuppbyggnadsarbete och assitans till de utsatta familjerna och bönderna. Men människor jag har pratat med tvekar om staten verkligen har de utlovade resurserna att tillgå och om de verkligen kommer hamna i rätta händer.

- Den hjälp som staten har lovat och som har utlovats från andra länder kommer att stoppas i de styrandes fickor. Du vet, det här är ett korrupt land. Regeringen har lovat vid tidigare katastrofer, men människorna som behöver resurserna har ofta fått se löftena förvandlas till tomma ord, hävdar min arbetskamrat pessimistiskt.

Det återstår att se om min vänninnas pessissmism blir verklighet, men erfarenheten efter orkanerna David, Eloísa och George gör hennes synpunkt realistisk. 28 år efter David och Eloísa finns det fortfarande internflyktingar som inte har fått se några hjälpinsatser materialisera sig, trots att de har blivit utlovade nya hus. Flera miljoner av de resurser som utlovades efter orkanen George 1998 blev därutöver offer för korruptionens tentackler.

Chefen för FN-sekretariatet International Strategy for Disaster Reduction (ISDR), Sálvano Briceño, menar att skadorna efter Noel hade kunnat undvikas med information, evakuering och tidiga preventiva åtgärder. Det skedde inte, och i efter hand ber Leonel Fernández gud om hjälp för att lösa katastrofen och inser kanske därmed regeringens begränsade möjlighet, eller vilja, att hjälpa de drabbade. De flesta människor jag har pratat med, tillsammans med bönderna som har förlorat sina skördar, är ense om att hjälpen som utlovats inte är tillräcklig och då återstår det kanske bara att följa presidentens exempel - att sätta sig på knä och höja blickarna mot skyn.

John praktikant i Santo Domingo